[2003-02-11 02:00]

Imponerande av stor ensemble
Michael Tippett: A child of our time
Linköpings symfoniorkester
Solister: Nadja Kupria, sopran, Emma Vetter, mezzo-sopran, Fredrik Larsson, tenor, Rasmus Ringborg, baryton.
Ad Libitum, Chorus Lin, Folkungaskolans vokalensemble
Dir: Jon Terje Svendsen
Linköpings konsertsal
1930-TALETS ANDRA hälft är en period när mycket som händer i Europa pekar mot våldets, den brutala maktens triumf. Åtskilliga unga tog ställning genom att solidarisera sig med den politiska radikalismen. Somliga grep till vapen - mot Franco till exempel. Men vapen kunde också användas vid attentat, som när en ung polsk jude sköt en tysk diplomat i Paris. Herr Hitlers svar kom 10 november 1938: Kristallnatten.
Mest kända verk
För den drygt 30-årige Michael Tippett blev detta ett skeende som fick honom att skriva vad som i dag är hans mest kända verk: "A child of our time". Impuls och drivkraft så- ledes av dagshändelserna: musikaliskt hämtades inspiration från andra håll: Bachs passioner och Händels oratorier gav mönster, negro spirituals lånades, arrangerades och nyttjades som koraler.
Detta är ett stort och krävande verk, får jag för mig, för dirigent och medverkande. Solistpartierna vilade på unga sångare. Hos sopranen Nadja Kuprina förenades stämmans skönhet med innerlighet och värme, och Fredrik Larssons tenor imponerade genom både kraft och välljud. Emma Vetter och Rasmus Ringborg fick, framför allt i de senare partierna, visa sina talanger för dramatiskt föredrag.
Kören, de sammansatta körerna - tillsammans ett 70-tal sångare -- hade en stor kväll. Allt var kanske inte fläckfritt, men insatsen imponerade likväl: nyanserat, precist.
Krävande uppgift
Att hålla samman denna stora ensemble var en krävande uppgift, och i det här fallet tillkommer en speciell svårighet: Tippett är känd för sina intrikata rytmer, och här är taktväxlingarna frekventa. Jon Terje Svendsen löste uppgiften storartat, tycker jag. Det var intressant att studera hur han arbetade med högst skiftande medel: hela kroppen signalerade ibland och andra gånger räckte det med att röra ett finger.
Programbladet informerade på vanligt sätt om tonsättare, verk, solister och dirigent.
Visst återgavs några korta citat ur Tippetts text (han skrev den själv sedan T S Eliot avböjt), men här är det trots allt så att en väsentlig del av det humanistiska budskapet vilar på orden, och sjungen engelska är inte alldeles lätt att uppfatta. Därför borde centrala partier av texten ha återgivits.

Per Olov Backman